Blogg gratis Logga in

Lisen


Mina pojkar

Tankar — Skrivet av lisen @ 06 Oktober, 2006 22:40

Det finns två killar som verkligen har berört mig i mitt liv. Faktiskt bara två... Sådana som jag känt nåt alldeles, alldeles särskilt för. Den ena mötte jag i går, och det fick mig att höra av mig till den andra.

Denna honom som jag mötte igår, honom träffar jag då och då på olika sammankomster. Men han är totalt off limits. Jag får inte tänka på honom och jag får inte hoppas på honom. Det går inte. Men det finns något där. Inte bara från mitt håll, även från hans. Det märks tydligt och det känns... Men det hjälper inte...

Varje gång jag träffar honom påminns jag på nåt sätt om något... om exakt vad vet jag inte riktigt... kanske är det vad jag saknar. Kanske är det vad jag inte kan få. Jag vet inte riktigt. Han är fin och han är bra. Men han finns inte. Inte för mig... I allafall inte på det viset.

Jag är inte typen som tittar på foton och gråter till de minnen som kommer fram... Inte heller är jag typen som förknippar en viss låt till en viss person. Det har bara hänt en gång, med en person och en låt... Vi vaknade tillsammans till den låten... På ett hotell i Halmstad...

Nu i tveksamhetens tid
här i frågornas land
ber jag dig komma hit
får jag hålla din hand
får jag luta min panna
mot ditt trygga bröst
vågar jag be dig att stanna
får jag höra din röst

Låt mig låna din kraft
jag kan dämpa mitt fall
med tankarna på vad vi haft
och allt som komma skall
får jag luta min panna
mot ditt trygga bröst
vågar jag be dig att stanna
får jag höra din röst

När tveksamhet gror
då jag är långt från beslut
då ingenting är som man tror
inget är som det ser ut
får jag då luta min panna
mot ditt trygga bröst
vågar jag be dig att stanna
får jag höra din röst
får jag höra din röst
får jag höra din röst

Lisa Ekdahl

Men jag ska inte tänka, jag ska inte sakna, jag ska inte hoppas. För han är någon annans... Men ibland svider det...

Skulle jag nån gång behöva välja skulle valet vara lätt... jag skulle välja denna honom jag träffade igår. Men skulle valet stå mellan vem av dom jag skulle rädda... då skulle jag rädda den andra, den honom jag hörde av mig till. För han betyder mer. Men han är mer fel.

Fan, fan, fan.... Och varför ens bry sig om vilket? Det är ju inte riktigt direkt så att jag är i nån som helst situation där jag behöver välja mellan varken nåt eller inget...

Känslor är märkliga, konstiga saker...

Kan nån rädda MIG istället?

Jag har blåa läppar igen... denna gången är det rödvinets fel :)





Bogof

Tankar — Skrivet av lisen @ 02 Oktober, 2006 01:48

Har lärt mig ett nytt ord i dag... på engelska.

Bogof = Youuuu buuuuy one and then you get one for free.

Hahahaha... kanske inte låter så himla kul här, men det var askul att lära sig. Träffade två underbara engelskmän på stan i kväll. Hade hur kul som helst. Satt och drack vin, drog iväg dom till ett kafé för lite mat och kaffe och sen vidare till Bogof-stället. Sen skulle dom envisas med att låta oss åka med dom i deras taxi och därmed köra världens omväg för att se till att vi kom hem säkert... Gentlemän det där =)

Dagen har varit såååå skön. Sov jättelänge, ägnade ett par timmar i telefon med dom som jag inte pratade med i går. Sen träffade jag Lydis, gick och åt middag, såg en skitkul film (Offside) på bio och resten har jag redan berättat om.

Träningsvärken sitter som ett smäck. Men vad fan gör det? Den sortens träningsvärk kan jag ha ofta... of course. Läpparna är fortfarande blå... förhoppningsvis är dom inte det längre i morgon.

Strange what desire will make foolish people do...

Men i bland är det bara värt det... =)

Sov sött...





Vad har ledarskap med privat lycka att göra?

Tankar — Skrivet av lisen @ 30 September, 2006 23:53

Jag har tydligen större och tydligare problem än jag velat erkänna. Eller velat erkänna är väl kanske fel, jag är ju väldigt medveten om dom. Men jag hade aldrig kunnat tro att dom faktiskt skulle begränsa mig i mitt arbete. Jag tar aldrig med mig mina privata problem till jobbet. Men tydligen är just det visst ett problem. Verkar som jag flyr till mitt arbete. Som jag ser det handlar det inte alls om det. Jag brukar säga att när jag är på jobbet har jag semester från mina tankar. Jag trodde det var en bra sak. Men nej nej... absolut inte! Det tyder visst på allvarliga psykiska problem. Och det är det som inte kommer ta mig vidare till den utbildning jag blivit rekommenderad till.

Jag fattar faktiskt inte vad mitt privatliv och de "problem" jag möjligen kan ha där har med mitt arbete och min förmåga att leda en grupp att göra. Jag tar ju som sagt inte med mig dom problemen till jobbet. I mitt arbete är jag enormt trygg. Där arbetar jag med konkreta saker, jag löser problem, säljer och ger service. Jag är en motiverad och positiv medarbetare som mina kollegor litar på.... Shit, låter som jag skriver mitt CV nu, hahaha! Inte meningen. Vad jag vill komma fram till är egentligen enbart att jag inte förstår sambandet... Men det finns väl ett antagligen... Satans personlighetstester!!! Och helvete är det att jag alltid måste vara så förbannat ärlig! För det hade dom ju åtminstone kommit fram till att jag var... ärlig!

Ska kanske inte egentligen måla fan på väggen redan nu, har ju faktiskt inte fått resultatet än... Men enligt dom jag har pratat med, som kan det här, så låter det som jag inte kommer klara det. Denna gången.

Men jag ska ta itu med saker och ting nu. Har tagit fram telefonnummer till psykologiska institutet och ska ringa dit på måndag. Dit var det inte så fasligt dyrt att gå. Så det kanske kan funka. Det är ju trots allt ekonomin som alltid hindrat mig. Men nu ska jag se till att få tillbaka min förlorade grundläggande trygghet (som en psykolog en gång så fint förklarade mina problem med).

Idag har jag rökt som om jag faktistk trodde att det var sista gången i mitt liv jag nånsin skulle få se sen cigg. Sjukt... Vissa dagar bara är sådana. Undrar varför. Hjärnspöket kanske är mer aktivt på lördagar? Mååååste sluta röka! Det är livsfarligt och luktar apa!

Förutom att röka som en självmordskanditat har jag spenderat en stor del av dagen i sängen tillsammans med min "never ending story" Han var på kelhumör. Kan kanske tyckas lite konstigt att han fick komma hit en stund efter att jag deklarerat för resten av min omvärld att jag ville vara i fred och inte under några omständigheter ville bli störd. Men det är inte så konstigt. Det var helt enkelt så att det jag behövde i den stunden var just någon som bara kom hit, kelade med mig, kramades och mös... bara för sakens skull. Utan att fråga hur jag mår och prata massa skit. Jag var definitivt inte på "hur-mår-du-humör?" idag. Fan, jag hade kanske fått för mig att svara ärligt och då hade ju hela kelbiten vart förstörd!

Men den stördes inte av något alls. Var väldigt trevligt... det pissregnade ute och var bara mysigt... Så som det ska vara.

Men sen gick han, han skulle på fest. Igen! Fattar inte hur vissa orkar. Det gjorde inget att han gick, hade inte gjort nåt om han stannade heller förvisso. Jag kände bara att jag inte brydde mig. Konstigt det där, hur saker och ting förändras. Jag kommer alltid tycka om honom, jag kommer alltid bry mig om honom. Han har berört mig såpass starkt att det bara är så. Men ändå... det känns så helt annorlunda... Jag verkar ha gått vidare. Utan att ens riktigt märka det själv.

Däremot märkte jag efter att han gått att mina läppar var knallblåa... haha! Oj....

Sen kom Lydia och vi fick äntligen prata om våra återkopplingar. Det var rätt intressant att se hur olika upplägg dom hade på intervjuerna beroende på vad testen visat. Men det var skönt att få prata av sig det med henne. Hon trodde inte heller att hon skulle komma in. Med tanke på vad hon talade om för mig att hon sagt, tror jag nog dessvärre inte det heller. Så vi verkar rätt körda båda två... Fast hade hon verkligen velat, hade hon kommit in. Det tror jag verkligen!

Sen undrade hon om jag hade druckit rödvin...





in löööve

Tankar — Skrivet av lisen @ 25 September, 2006 23:15

Jag är kär! I Savage Garden! Hade glömt hur grymt bra dom är. Nu har jag fått noja. Hahahaha... lyssnar på samma låtar om och om och om igen. Underbart!

Särskilt en, Two beds and a coffee machine. Så sorglig men så bra... Våld mot kvinnor glöms så lätt bort, iallafall det våld som utförs av den person som är menat vara den som älskar henne och håller henne trygg... hemskt... I should know!

Tänker dock inte veckla in mig i just det ämnet. I´m in a good place now, och jag tänkte stanna där ett tag. Låten är dock fortfarande jävligt bra =)

Har sjukt mycket att göra denna veckan. Så mycket att jag blivit tvungen att muta lillasyster för att komma hit och tvätta all min tvätt. Och hon gick med på det! Och tur är det för att annars skulle inte jag ha nåt att ha på mig på min hittills viktigaste dag, rent karriärsmässigt. Ska till Sthlm på torsdag för intervju och återkoppling på de tester jag har gjort för att se om jag kan bli nån chef nån gång. Sen nästa vecka får vi veta vilka som kommit in på utbildningen... huuua... jobbigt.

Har funderat och funderat på hur jag ska reagera, eller snarare vad jag ska ge för respons om dom skulle säga att jag, enligt mina personlighetstester, inte är nån ledartyp. Jag vet ju att jag är det. Jag kommer ju låta som idioterna utan självinsikt i Idol när juryn säger att dom inte kan sjunga och dom säger "det kan jag visst det" Hahahaha! Jag HAR faktiskt självinsikt!

Yeah, well... det lär visa sig. Jag som är övernojjig som vanligt.

Veckan kommer sen fortsätta med mer jobb, suprise suprise! Och sen fest på lördag och förhoppningsvis en underbar, lat, skön bakis-söndag.

Veckan efter börjar ett nytt 12-dagarspass med två dubbelpass-dagar. Plus kräftskiva, ekonomi-genomgång, besök från mamma och inte mindre än fem födelsedagar. Damn! Jag menar det iallafall när jag säger att jag är busy, haha!

Funderade lite förrut, bara lite sådär eftersom jag så sällan tänker på nåt, hehe. Tänkte på Mister "I believe his perfect" och hur jag missade honom. Hur jag bara lät honom försvinna. För att mina tankar var helt jävla ockuperad av nåt helt annat. Inte för att jag vet om han någonsin hade velat få det till att bli nåt mer än vad det var. Men faaaan vad kul vi hade! Vad jag verkligen kan sakna honom. Och inte bara för att det var det bästa sex jag vart med om någonsin (även om det helt klart spelar roll ) Men jag tänker på hur glad, verkligen sprudlande, jag kunde vara i flera dagar efter att vi träffats. Hur okomplicerad och respektfull vår relation var. Inte svårt med tanke på våran deal om att hålla det så kanske. Men jag måste ändå säga att jag uppriktigt och ärligt verkligen gillar den killen. Och jag lovar mig själv att om han nånsin kommer tillbaka... då kommer han inte få gå igen =) Tredje gången gillt och then his mine!

Undra om mitt liv nånsin kommer bli sådär härligt, rofyllt händelselöst? Sannolikt... aldrig! Jag är inte gjord för det!





suck!

Tankar — Skrivet av lisen @ 22 September, 2006 19:38

Hell!!!

Är så trött att jag skulle kunna börja gråta! Vill inte, vill inte, vill inte gå och jobba hela natten! Jag har ju redan jobbat hela dagen. Och ska jobba hela dagen i morgon och sen hela natten och sen hela dagen på söndag och sen fem dagar till. På mina fyra dagar som redan är gjorda...

Jag orkar inte!

Jag vet att jag inte ska klaga, jag har ju faktiskt valt det här själv. Vad gör man inte för pengarna...? Och jag behöver dom ju. Det är så det är att vara singel. SVINDYRT! Och förutom att det redan är svindyrt måste man dessutom lägga ut ytterligare ännu mer pengar på krogen. För hur fan ska man lyckas sluta vara singel om man inte går på krogen? Krognotor kan därför egentligen ses som en ren investering i framtiden. Borde faktiskt till och med vara avdragsgillt...

Fast vad hjälper det mig idag? Jag är fortfarande dödstrött, singel och att jobba på krogen hjälper ytterst lite när det är en gayklubb man får lönen av...

Men jag är inte bitter! Jag är ju fan gladast av alla!





Jag begär faktiskt inte mycket, jag vill ju bara ha allt!

Tankar — Skrivet av lisen @ 19 September, 2006 00:14

Please great mother of mercy... Jag vill ha detta, bara detta och sen ska jag aldrig mer be om nåt, jag lovar.

Ge mig denna man: Han som har en utstrålning som får mig att se stjärnor... Han som har en charm som får honom glittra och mig att rodna... Han som vet vad han vill med sitt liv och vet att han vill ha mig i det... Han som får mig att skratta... Han som får mig att känna som att inget ont någonsin kan hända när han är i närheten av mig... Han som ger mig ro... Han som kan föra en intelligent konversation och som har alldeles egna åsikter, värderingar och tankar... Han som kan "ta" mig utan att bli rädd... Han som är tillräckligt säker i sig själv och därför inte behöver leka lekar och spela spel för att det ska bli spännande.... Han som är ärlig , rakt på sak och säger som det är och som han tycker... Han som kan ta hand om sig själv och vill att jag ska finnas i hans liv för att han inte vill vara utan mig, inte för att han inte kan vara utan mig... Han som berör mig, påverkar mig och attraherar mig...

Honom vill jag ha! Kan jag få det? Och en sak till.... och det här är faktiskt mycket, mycket viktigt... Han måste vara bra i sängen... Så är det! Det funkar inte annars!

Jag vet att det inte finns nån perfekt man... Men jag tror bestämt att det finns någon som är perfekt för mig. Ge honom till mig! Jag orkar faktiskt inte leta själv... Jag har ett liv att ta hand om under tiden.

Nog om det där! Extremt sexiga, manliga bartendern har börjat höra av sig. Det verkar bestämt ha tagit slut med flickvännen. Med tanke på tidpunkter och innehåll i messen. Och så är jag inte intresserad. Helt klart smickrad av intresset, men thats it! Varför, varför kan man inte bara ta och bli intresserad av dom som visar intresse? Istället tragglar man i vanliga banor efter dom som bara är intresserade när dom känner för att vara det. Typ när det blåser ute och dom behöver nån som kramar dom och klappar dom snällt på huvet.

Tröttsamt!

Lika bra att lägga ner och vänta på att önskningarna slår in... Kanske om jag sätter ut en tallrik gröt så blir det som jag vill, eller ser ett stjärnfall.... eller hittar en nyckelpiga... Äh, vad fan!

Jag gillar mina katter, vi trivs bra ihop!





hemskickad

Tankar — Skrivet av lisen @ 05 September, 2006 12:36

Hemskickad från jobbet... hur kul är det då? Beordrad hemgång... för lite hosta!!! Jag är inte döende direkt... Ja ja, får äta mycket glass =)

Har hunnit med en väldans massa sen lördags morse. En 24-timmars-1600 kr-tripp till Stockholms skärgård med kräftskiva. Bio, fika, middag, jobb, 8-timmars 24-race, jobb igen och nu var jag visst sjuk. Tycker inte egentligen att förskylningar borde räknas som sjuk. Inte sjuk så man inte kan jobba i allafall. Men det tycker tydligen min chef.

Har även lyckats fixa ordning mitt nya schema så jag slipper sluta på mitt andra jobb. Känns ju skönt! Måste ju kunna fortsätta finansiera krognotorna, haha.

Känns som tankarna har börjat klarna och själen har börjat läka. Lite granna i allafall. Tror att alla våra chanser att någonsin börja tycka om varann på ett normalt sätt är förbi. Han kommer alltid finnas i mitt hjärta. Men kanske inte ta lika stor plats.

Fast sanningen är naturligtvis fortfarande... skulle han vilja ses i dag skulle jag inte ens hinna andas innan jag sa ja. För så är det bara. Men skulle han vilja stanna är jag inte lika säker på att jag skulle låta honom...

Solen skiner, kissarna är snälla, jag ska äta glass och kolla på Prison Break nu. Livet är rätt bra ändå =)

I dag är jag 27 år och 364 dagar gammal. I morgon är jag 28 år.





distans...

Tankar — Skrivet av lisen @ 01 September, 2006 23:23

"Jag känner hellre så här än att inte känna nåt alls"

En vän till mig använde dom orden för att förklara för sin mamma varför hon stod ut i sin dåvarande relation.

Jag har funderat massor på just dom orden. Hur jag kan relatera dom till mig själv. Kanske är det just så? Att anledningen till att jag känner som jag gör i större mån handlar om att jag vill slippa vara tom än om faktiska och äkta känslor? Eller är det en kombination? För jag vill inte förneka mina känslor. Och så starkt och så djupt som jag känner har jag inte känt förrut. Någonsin...

Och borde det inte vara mycket mycket bättre att inte känna nåt alls än att vara olycklig? Eller är man faktiskt så självplågande?

Samtidigt undrar jag hur man kan känna så starkt för en person som inte ger något tillbaka. Kan känslor faktiskt vara så osjälviska? Eller är dom bara baserade på ren dumhet? Eller är dom baserade på en fix idé?

När tar självbevarelsedriften över och för en framåt? När släpper man tankarna? Är det när man bestämt sig för att sluta tänka och känna, ungefär som när man slutar röka? Eller är det när känslorna faktiskt har försvunnit? Kan man överhuvudtaget bara bestämma sig för att sluta känna för någon?

Distans... Jag har förstått att om man skaffar sig distans till problemet, då kommer man kunna se allt i ett helt annat ljus. Ett helt nytt perspektiv ska visa sig. Det är kanske då logiken faktiskt lyckas få hjärtat och själen att slutligen förstå och acceptera sanningen. Men hur skaffar man sig distans till någon som konstant finns närvarande på ett eller annat vis?

Fool me once...

Fool me twice...

Önskar att jag kunde få skjuts till flygplatsen i morgon bitti. Och att jag får höstkappan (jag redan har köpt) i födelsedagspresent. Sen hoppas jag att jag faktiskt är rökfri från och med måndag... scary...

Är det inte rätt sjukt att det kostar 1600 kr att flyga mellan Göteborg och Stockholm, när en vecka med hotell i Turkiet kostar 1095?





tillgänglighet

Tankar — Skrivet av lisen @ 30 Augusti, 2006 15:42

Måste gå nu, är lite segstartad bara...

Har massa att göra, ska till jobbet, ska fika med Malin. Får äta middag då. För sen måste jag hem. Ska ju ut! Soultrain har premiär idag. Blir nog kul.

Datorn har krånglat igen. Men fick lite hjälp och nu är den snäll. För tillfället iallafall.

Tror jag börjar tröttna. På riktigt. En dag kommer det vara över. Tankarna kommer ha försvunnit för alltid. Och då kommer det vara försent att gå tillbaka. Vem vill vara en tillgänglighet? Inte jag... Inte min stil. Och inte är jag det heller egentligen. Svårt att veta vad det är man egentligen är. När man aldrig får några svar. Visst kan man göra sig otillgänglig. Men då leker man och spelar spel och det gör inte jag. Jag kan inte kompromissa med mig själv på det sättet. Jag måste få göra som jag vill. Känner man så känner man och då handlar man också därefter. Och jag står för vad jag känner. Men man känner inte i oändlighet.

Natten har oanade möjligheter...





vila

Tankar — Skrivet av lisen @ 29 Augusti, 2006 14:36

Är lite uttråkad i dag. Vet att jag bara borde vila och ta det lugnt. För det är det jag behöver. Men det är så jävla tråkigt. Jag vill ha kul! Känner mig bara instängd och rastlös.

Undra när man ska börja orka festa igen. Har inte festat på länge nu. Inte på tre veckor i allafall och det är länge. Har ju vart ute förstås, men bara ute utan att festa. Det är inte samma sak. Inte ett dugg samma.

Träffade förresten min bartender förra veckan när jag var ute en sväng utan att festa. Har inte sett honom på ett halvår sedan jag tvärdissade honom sist. Eller det stämmer inte riktigt... jag fick bara ett bättre förslag. Och bartendern är ändå ett riktigt svin, inte för att han nånsin betett sig illa mot mig men han har faktiskt flickvän! Inte bra... för henne i allafall. Men men... killen är grymt sexig... är som ett förspel att bara stå och titta på honom. Sen vet ju alla som faktiskt gjort mer att man bör stanna där, för resten ger absolut ingenting. I vilket fall som helst så förvånade han mig faktiskt. Har som sagt inte sett honom på länge men han var skittrevlig som alltid, sen fick han en gäst och jag smet som vanligt. Men denna gången fick jag för mig att skicka ett litet sms. Antagligen var det några felplacerade skuldkänslor som gjorde det. Men det var i allafall bara ett vara-trevlig-sms och absolut inget flörtsms. Vilket han helt uppenbarligen faktiskt förstod... och det vet jag eftersom jag faktiskt helt oväntat fick ett mycket trevligt vara-trevlig-tillbaka-svar. Otroligt vilka det är som förvånar en egentligen.

Igår hade jag en heldag med Jennie. Jättemysigt. Köpte en massa mat och godis och körde 24-maraton tills mitt i natten... eller snarare tidig morgon då hon körde mig hem. Snäll Jennie!

Nu är klockan 14.35 och jag vet fortfarande vad jag ska göra för att ta mig ur mitt uttråkade stadie. Skulle kunna läsa en bok, men har ingen ro. Skulle kunna kolla på tv, men är för rastlös. Skulle kunna ta en promenad, men hur kul är det att promenera själv? Skulle kunna baka nåt, men orkar inte städa efter mig...

Varför ska det vara så svårt att bara slappa för???





lite skrämd...

Tankar — Skrivet av lisen @ 24 Augusti, 2006 23:06

Blev rätt rädd idag... Fick ett litet, bara litet, symtom och såg sjukhussängen framför mig direkt.

Panik!

Har ju varit frisk så länge att jag nästan glömt att jag är sjuk. Åkte hem från jobbet och somnade nästan direkt. Hann ringa till sjukhuset först dock, och dom lugnade mig. Sa åt mig att hålla uppsikt och ta det lugnt tills vidare.

Sov i många timmar med ett antal avbrott från olika vänner som ringde för att försäkra sig om att jag levde och att jag absolut inte skulle till jobbet i morgon... vilket jag ju givetvis tänkt att jag skulle göra. Men jag får sova på saken... Mottot är ju ändå att, kan man stå på benen kan man jobba. Brukar inte få så mycket medhåll...

Tror att kroppen börjar säga ifrån nu. Och själen med. Året som gått har varit hysteriskt. Jobbar alldeles för mycket, festar för mycket och ägnar framförallt alldeles alldeles för mycket tid till att sysselsätta mitt huvud med analytiska projekt som aldrig kommer nån vart eftersom dom handlar om en och samma sak, där jag aldrig kommer få några svar ändå. Fattar inte hur detta kunde hända mig, eller rättare sagt... måste omformulera det där. Jag fattar inte hur jag kan tillåta det att hända mig. Hur kan jag, en fullkomligt normal människa med (normalt sätt) hög självkänsla, låta någon behandla mig som om jag vore absolut ingenting? Nånting är ju allvarligt fel.

Måste ta tag i mitt liv!

Börja städa igen, haha... Börja använda min energi till saker som faktiskt kan ge mig något. Bli hälsosam... ehhh... det tar jag nog senare förresten.

I vilket fall... måste börja leva mitt liv igen. Se till mig själv och dom som faktiskt älskar mig först.

Det ska jag göra, men först ska jag sova lite till!





I´m blessed

Tankar — Skrivet av lisen @ 23 Augusti, 2006 22:15

Jag är egentligen en av de lyckligast lottade personer i världen. För jag har vänner. Riktiga vänner. Sådana vänner som jag älskar av hela mitt hjärta, och som älskar mig tillbaka. Vänner som lyssnar, som orkar, som skrattar med mig, gråter med mig, lyssnar på mig, skäller på mig, festar med mig, har tråkigt med mig... Vänner som jag kan luta mig mot varje timme, varje dag, alla dagar...

Vänner jag skulle ge allt för...

Jag har förstått att alla kanske inte är lika lyckligt lottade... Dom som har 500 kontakter i sin mobil, men ändå inte en enda person som verkligen bryr sig. Dom som står helt ensamma när det verkligen gäller...

Nina, Josefin, Lydis, Robert, Jennie, Jenny, Jessica, Emilie, Malin och såklart Emma syster... ni ÄR mitt hjärta!





Så trött

Tankar — Skrivet av lisen @ 22 Augusti, 2006 22:13

Så trött på samma tankar som går samma bana om och om och om igen och som aldrig verkar sluta. Trött på mitt egna evinnerliga analyserande av något som egentligen inte är värt att ägna en tanke. Trött på mina egna ord som mal och mal i mina vänners öron. Trött på att inte förstå, trött på att inte kunna acceptera det jag inte förstår, trött på att försöka förstå. Trött på att älta och fundera. Trött på att försöka hitta nya vägar, trött på att tjata. Trött på ångesten, oron, humörsvackorna, frustrationen, ilskan. Trött på att vänta på ett ynkla ögonblick av glädje. Trött på att bråka och vara arg. Trött på att vänta...

Är ledsen att jag inte förstår, ledsen för att jag inte kan sluta försöka förstå. Så ledsen över att det som finns inte räcker. Ledsen för att jag låter tiden passera, bara låter den försvinna iväg utan att jag lyckas övertyga mig själv om att du är så väldigt väldigt fel...

Saknar den tiden då mina ögon inte var ledsna, då mitt liv faktiskt fungerade alldeles utmärkt utan dig. Saknar att kunna träffa någon ny utan att du dyker upp i tanken och hindrar alla andra från att ens få en chans. Men mest av allt saknar jag dig...

Vill få ro, samma ro som jag känner när du är hos mig, vill hitta den i mig själv. Nånstans finns den. Vill hitta tillbaka till mig.

Önskar du kunde hjälpa mig släppa. Önskar att du kunde försvinna ut ur mitt liv av egen kraft. Önskar du kunde förstöra hoppet...

Ett år har gått... ett helt år av egentligen ingenting. Och jag är kvar, jag kan inte försvinna. För i mitt hjärta sitter du fast. Och jag bryr mig så mycket om dig att det gör fysiskt ont...




Powered by pLog